Lägg av med att pardansa på trottoaren!

• Tidigare publicerad i Vårt Malmö, augusti 2020. Beteendet fortsätter, med eller utan corona. Jag brukar styra in närmast husväggen, så får de mötande själva avgöra om de ska riskera livhanken genom att gå ut i cykelbanan – eller välja den andra, uppenbart väldigt svåra lösningen…

⇒ Jag går dagliga promenader i stan. Helst vid niotiden på morgonen – en bra start på dagen, inte så mycket folk ute, lagom temperatur. Jag skiftar mellan fyra standardrundor: Kirseberg, Brofästet, Bulltoftaparken och kanalen. Här finns det hyfsat breda trottoarer så att jag kan hålla avstånd när det kommer nån. Jag kan ju bära på corona utan att veta det, och jag vet inte vad andra bär på. Jag strävar dessutom efter att hålla munnen stängd för säkerhets skull, så det inte riskerar att hoppa ut eller in något virus den vägen.

Jag är en sådan som gärna visar tydligt redan på femtio meters avstånd vilken sida av gångbanan jag tänker hålla mig på. Så kan båda parter slappna av sen liksom. Det funkar oftast. Att möta hundägare är ett spel. På de där femtio meterna hinner jag kryssa från sida till sida tre gånger om den som håller i kopplet låter vovven styra och nosa i den gräskant där det är intressantast.

En del av mina vänner på annan ort tycker att joggare är värst att möta I Dessa Tider. Argumentet är att de har sitt fokus långt fram, tar närmaste vägen dit och därmed struntar i att hålla avstånd. Dessutom har de munnen öppen och flåsar fritt. Men Malmös joggare är rätt okej på den fronten. Jag anser nog att en annan kategori är mycket värre:

Paren.

Inte nödvändigtvis kärlekspar, utan generellt folk som promenerar två och två. Eller ännu värre tre och tre. I nio fall av tio är de helt inkapabla att gå bakom varandra under de ynka sekunder som det tar att passera mig. För den som går närmast mig när de går i bredd håller definitivt inget corona-avstånd.

Jag kräver inte att man ska börja leka tåg femtio meter i förväg, men lite följsamhet vore önskvärt. En del av mig vill säga att de inte behöver något dagissnöre för att gå på led under några sekunder. Men eftersom jag försöker att inte öppna munnen, kan jag varken säga det, eller be dem hålla avstånd. Jag stirrar lite lagom argt istället. Det biter inte så bra.

Jag har ganska många synskadade vänner, och en del dem upplever att deras vita käpp faktiskt får folk att hålla lite avstånd. Som en stingpinne, om någon minns dem. Och det finns liknande knep för seende att ta till. En dag såg jag en kvinna på stan. Hon hade en piassavakvast med sig. Jag noterade att hon vid ett övergångsställe tryckte för grönt ljus med skaftets ände. Jag tänkte först att det väl vore enklare att trycka med armbågen för att undvika smitta, men sen kom jag på att hon säkert hade kvasten för att måtta avstånd. Det är brutalt tydligt att peka med ett kvastskaft – bättre än att räkna falaflar som har föreslagits. För hur stor är en falafel? Är det stor eller extrastor som avses?

Ett visst antal spettkakor har också nämnts. Vilken storlek pratar vi om då? Bröllopsmodellen eller den klart mindre nåt-gott-till-helgen-kakan?

Det finns ett mycket enklare sätt att räkna ut avståndet, ett sätt som dessutom är inbyggt i gatumiljön: betongplattorna. Väldigt många trottoarer i Malmö är lagda med dessa kvadratiska plattor. Tre stycken motsvarar en meter – sedan gammalt ett bra sätt för att måtta hur nära en korsning bilen får parkeras. Sex plattor är alltså två meter. Lätt som en plätt och du slipper blanda in matvaror. Eller släpa med dig en kvast.