• Ressugen? I väntan på att det ska kännas okej i magen att boka flygbiljetter utomlands, bjussar jag på en liten betraktelse från tiden då man gjorde sånt. Och behövde tänka på andra praktiska saker än smittspridning i första hand. Saker som mycket väl kan finnas kvar att ta hänsyn till när vi har slängt de gröna och blå kirurg-munskydden i papperskorgen för gott. Välkommen ombord!
⇒ ”Hvad er det før noget? Syrgass?”
Frågan ställs till mig på dansksvenska av en medresenär i gaten. Vi ska strax gå ombord på planet till Kastrup för att komma hem. Jag är ledsagare och det är som vanligt – folk vänder sig till mig och inte till den synskadade som jag jobbar för. Det är ju lättare att få ögonkontakt med mig.
Fast folk gör så också när ledsagaren arbetar för någon som använder rullstol. Butikspersonal gör ofta så. ”Vad har hon för storlek?” Jamen fråga henne själv, hon sitter ju här. Kanske tror de att man får bättre svar av någon med syn och ben intakta. Den här gången är mitt svar tydligen inte tillfredsställande.
Kvinnan jag ledsagar, vi kan kalla henne Inger, har en liten mask på sig som täcker mun och näsa. Idag skulle få höja på ögonbrynen men när denna resa görs, är det nio månader kvar tills någon utanför Kina hör talas om Wuhan. Kanske skulle nån höja ett halvt ögonbryn, för den här masken är lite mer avancerad.
Tillbaka till den danska medresenären. Jag kommer inte på någon hel mening på danska utan säger ”duft” som svar på den ställda frågan om ”syrgass” eftersom det inte handlar om ”syrgass”. Inger har doftallergi. Ändå hör jag den danska kvinnan tydligt förklara något om ”ilt” till sin dotter. Ilt betyder syre på danska. Kanske trodde hon att jag sa ”luft” och inte ”duft”.
Några minuter senare ber Inger kabinpersonalen att de inte ska provpuffa taxfreeparfymflaskor i planet eftersom hon har doftallergi. Svaret blir inte ”åh, självklart, frun” utan ”Jasså, har du intyg?” Det har inte Inger. Man måste ha papper på att man tycker att det är jobbigt med stora mängder nysprutad parfym på en begränsad yta som man inte kan flytta sig från. ”Ett papper till” suckar Inger. Hon har redan ett intyg som berättar att hon har en metallplatta i vänsterknäet. Bra att ha på flygresor när man går igenom säkerhetskontrollen.
Inger är en av de coolaste människor jag känner. Hon har passerat 65 och bangar inte för nåt. Hon är heller inte tappad bakom en mjölkpall. Därför behåller hon masken i handen, redo att ta på den om det skulle behövas. Masken har resårband baktill ungefär som en sovmask. Mittfram är det ett filter innerst och ett plastgaller ytterst. Den får henne att se ut som Darth Vader. Darth Inger. ”Den skulle varit svart bara, nu är den ju lila” ler Inger. Skönt när pensionärer kan sitt Star Wars.
På planet berättar jag om mina jobb som ledsagare och syntolk för en kvinna på andra sidan mittgången. Detta efter att hon har lagt märke till vårt gäng och frågat ”Vem är det som har hand om vem?” och jag flinat ”Säg det” till svar.
Vi är på charterresa med SRF, Synskadades riksförbund. Ett smidigt sätt att komma iväg, för i resan ingår ledsagare så att man har ögon med sig. Inger ser dåligt men är inte blind. Hon förstorar texten på sin smartphone och knallar runt sina egna kvarter utan problem, men hon kan inte läsa skyltar på långt håll och hittar inte i okända miljöer.
Om det nu är nån som tänker ”fan vad lönt att åka utomlands om man inte ser” så påminner jag om att det finns fyra sinnen till. Som man kan uppleva rätt mycket med.
Alltså. Inger:
* dålig syn
* en metallplatta i knäet efter en operation som inte har läkt så fort som det skulle, så hon kör rollator för tillfället.
* doftallergi. Det sura på flygplatser är att man normalt MÅSTE passera genom eller tätt på taxfree-avdelningen för att komma till och från gaten. På Kastrup tackar vi ja till att åka såndär golfbil till bagageutlämningen. Skönt att snabbt swisha förbi butikerna.
En liten parentes: Ett hett restips till alla som har någon slags gånghjälpmedel är att låta flygplatspersonalen klema med er. Du kan klara dig själv annars, du vet det och du vill gärna göra det, men låt dem klema. Inför hemresan erbjöds Inger att checka in rollatorn med bagaget och åka rullstol till gaten. Hon tackade nej för SÅ dåligt går hon ju verkligen inte. Speciellt som veckan i solen gjort henne gott. Snipp snapp och en försening senare så har de bytt gate till en där man måste gå i flera trappor. Har man fått rullstol är assistansen inkopplad, då händer inte detta. Då får man åka bygglift upp till planet.
Tillbaka till ämnet. Det är inte nog med synen, metallplattan och doftallergin. Inger är minoriteternas minoritet. Hon har nedsatt hörsel på ett öra också. Detta känner jag till och har snabbt vant mig vid att gå på rätt sida.
Flygvärdinnan ger Inger mat först av alla eftersom hon har beställt vegetarisk kost. ”Fast jag äter fisk och fågel. Det är bara rött kött jag undviker. Men det blir alltid så krångligt att förklara det för folk, så jag brukar ta vegetariskt för säkerhets skull” säger hon lite förläget medan jag hjälper henne utröna vad det är i alla små plastförpackningar på brickan.
”A du” säger jag. ”Du ser dåligt, hör dåligt, tål inte dofter, och går dåligt. Och så är du vegetarian. Till hälften. Är det nåt mer?” Inger flinar med en väl synlig glimt i ögat och säger ”Jag är vänsterhänt också.”