• Den här Parisbetraktelsen tänkte jag sälja till någon resetidning men när jag väl fick tid att putsa på den så kom corona och marknaden tvärdog. Men precis som krönikan om Ingela, Darth Inger, kan den kanske tjäna som inspiration inför att det åter känns bra i magen att boka utlandssemester. Jag inspirerade mig själv med den här resan, det har blivit tre besök till. Nu har jag både stamkrogar och favoritparker där.
⇒ På senhösten när jag var trettiosex år började jag och en god vän prata om att resa nånstans tillsammans. Jag propsade på Paris och propsade även på att vi skulle åka bil när vi kom dit.
Musiknördar har redan begripit. Refrängen till 70-talshiten ”The ballad of Lucy Jordan” går
”At the age of thirty-seven,
she realized she’d never ride
through Paris in a sports car
with the warm wind in her hair”.
Alltså ungefär: Vid 37 års ålder insåg hon att hon aldrig skulle få åka sportbil genom Paris, med den varma vinden i sitt hår.
Jag satt alls icke fast i nån förortsblues som hemmafrun Lucy Jordan men jag hade aldrig satt min fot i Paris och det vore roligt att landa det hon inte gjorde. Helst före 37 års ålder förstås men jag ville ju ha varm vind i håret, inte risk för snö.
Tio år tidigare hade jag hört om en annan kompis som helt obegripligt bangat när han hade chansen att vara med om att flyga ner till Paris, och sedan köra hem en sportbil till Sverige åt nån som behövde. Med alla utgifter betalda. Jag hade inte tvekat en sekund. Speciellt som det skulle finnas nån annan som körde, och jag skulle slippa oroa mig för trafik i storstad och bara koncentrera mig på att fladdra med håret i den varma vinden.
Nåh. Vi bokade biljetter och hotell. Det blev i april – när jag fyllt 37 år och två månader – och vi fick helt perfekt ljummet väder. Nån sportbil hade vi inte men jag hade en plan.
Jag kan bara ungefär tjugo ord på franska men lärde mig snart att artighet tar en ganska långt. Säg ”Bonjour” när du går in i en affär, även om du bara tänker nypa i varorna utan att köpa något. Vill du köpa något så räcker ett ”Bonjour! Pardon, parlez-vous Anglais?” (God dag! Ursäkta, talar ni engelska?). Då säger de ”a little” och den engelskan samt kroppsspråk räcker mycket långt, i alla sammanhang. Under hela vår vecka var det bara en enda person som inte alls talade engelska och inte hade lust försöka eller ens hänvisa till någon kollega som kunde. Hon satt i en informationsdisk på flygplatsen. Visserligen på inrikesterminalen, men ändå.
Åsynen av Paristrafiken intygade vad jag redan hade befarat: att plan A, hyra en snitsig bil ett par timmar och susa runt för egen maskin i varm vind, det var inte riktigt genomförbart. Mycket bilar, många filer, folk som parkerar på övergångsställen. Cirkulationsplatsen runt Triumfbågen var det värsta jag sett. Jag tror det fanns plats för sex-sju bilar i bredd, helt utan markerade filer, och inte mindre än tolv angränsande gator. Ingen körde längst in till vänster såklart, men bara tanken på att ligga i mittenfil och behöva kryssa sig ut för att komma ut på rätt aveny gav mig andnöd. Och jodå, alla tolv anknytningar till Place Charles de Gaulle där Triumfbågen ligger är just Avenue, inga Rue här inte.
En sak var jag klart imponerad över i den parisiska trafiken. När man skulle svänga vänster i vid ett trafikljus hade man hjälp av en symbol: det tändes ett rött plustecken på motsatt stolpe åt ens eget håll när trafiken från andra hållet hade fått rött ljus och det var säkert att svänga, man behövde alltså inte invänta sent inbromsande medtrafikanter. Något för Sverige att ta efter, så behöver man inte blockera mitt i korsningen i onödan.
Hur som helst. Plan A vågade vi inte genomföra – dags för plan B. Vi pratade med den trevlige portiern på hotellet och det visade sig att de hade avtal med ett par olika taxibolag. På vår önskan ringde han och beställde en bil och bad dem skicka det snajdigaste de hade. Vi insåg ju att taxiföretag inte håller sig med sportbilar men i brist på annat kanske de kunde skicka en Merca eller nåt i den stilen. Hoppas kan man ju alltid… Vårt önskemål kanske försvann i översättningen ändå. När vi kom ut ur lobbyn stod det en Skoda Octavia och väntade.
Inget ont om Skoda men det är inte min bild av en sportbil. Det blev alltså något av plan C: ingen sportbil, ingen snajdig bil utan helt enkelt en BIL i PARIS. Jag tänkte emellertid krama ut vad som gick, och berättade för chauffören om projektet. Han pratade rätt bra engelska, kände inte till låten men självklart skulle min väninna få möjlighet att ta en bild på mig i bilen, men rutan nedvevad så man i alla fall kunde tänka sig den varma vinden i mitt hår.
Vårt hotell låg i 11:e arrondisementet, nära Bastiljen, och första målet för dagen var Sorbonne. Shopping i den fantastiska pappershandeln Gibert Joseph. Kunde vi stanna där nånstans, och ta en bild? Det gjorde inget om vi fick gå en bit, vi ville absolut inte ställa till med något eller vara i vägen för någon annan. ”No problem” sa vår trevlige taxichaufför. Jaså är tvärgatorna enkelriktade? Då gör vi en u-sväng mitt på stora genomfartsleden Boulevard Saint-Michel, backar mot enkelriktningen, backar mot rött ljus och stannar med två decimeter tillgodo till bilen som stannat för det röda ljuset på lilla Rue du Sommerard. Min kompis flög ut ur bilen på vänstersidan, rundade motorhuven i blixtfart och knäppte ett par bilder med mig i bilen, leende genom högra sidorutan. Och sedan låg vår butik bara på andra sidan boulevarden.
Jag–Lucy Jordan 1–0!
Det blev gott om dricks. Men jag skäms fortfarande över alla trafikbrott vi var upphov till.
PS: Om du funderar på Paris men känner dig fånig inför att säga ”god dag” i butiker, så kanske det här hjälper: Det finns griffeltavlor utanför en del kaféer i Paris som upplyser om att ”en kaffe” kostar två euro. ”En kaffe tack” kostar 1,50 euro. Och ”Goddag, skulle jag kunna få en kaffe tack?” kostar 1 euro. Merci.