”JASÅ” tänkte min vän, gasade på och kom upp på trottoaren han också

⇒ Känner du till uttrycket ”the Big Five”? Det hör hemma bland storviltjägare. Det handlar om att skjuta fem ståtliga djur: leopard, lejon, elefant, noshörning och afrikansk buffel. Det är inget bra, för de är utrotningshotade och förbjudna att handla med.

Som bilägare får jag ihop en lista på the Big Five som man helst också ska undvika: plåtskada, punktering, tappa kontrollen, böter, inbrott. Jag har klarat av allihop. Flera gånger om. Inte i kombination, ska påpekas. Tappning av kontroll innebar således varken böter eller plåtskada – och inte heller andra trafikanter i närheten av fara.

Min tredje punktering inträffade 2009 när dåvarande Ford var smockfull med mina ägodelar efter tre månaders boende på annan ort. Ägodelarna innefattade också en ny tv. Det var bara att lyfta ur alltihop för att komma åt reservhjul, domkraft och varningstrianglar. Man skulle ha en såndär jeep, där reservhjulet sitter på utsidan av bilen.

Jag i grön kjol med spetsfåll, bruna sandaler – på en liten slänt. Bilen är röd.
Punktering nummer fyra, 2014, på min dåvarande Ford Escort -97. Vägen är 222:an från Gustavsberg mot Stockholm.

Fjärde punkteringen, 2014, då stod jag vid kanten av en rätt så trafikerad väg och bytte däck iklädd kjol och remsandaler, men då hade jag i alla fall skaffat varselväst och ringde trafikradion för säkerhets skull.

Första punkteringen som jag fixade inträffade inte ens på min bil. Året var 1998 och jag satt i baksätet på en Saab på väg till Trelleborg. Vi var fem personer som skulle se fotboll på Vångavallen.

Jag hade tidigare varit med och bytt till vinterdäck på min dåvarande pojkväns kärra och var bekant med fälgkors och domkraft. Saabens ägare var det inte. Inte alls, för han hade inga såna prylar. Han är mycket duktig inom sitt fält men det här var inte hans fält. När Saaben började wobbla på E6:an mellan Vellinge och Trelleborg hade vi turen att ha en busshållplats att rulla in på. En busshållplats av modell p-plats för den här biten av motorvägen var inte motorväg då.

Han: ”Vad fan gör vi nu?”
Jag: ”Vi byter däck. Var har du grejerna?”
Han: ”Vilka grejer?”

En minut senare stod mina fyra medresenärer och hoppade och viftade åt bilar på väg söderut. Till slut stannade en barmhärtig samarit som hade verktyg. Jag bytte däck medan de andra fyra stod en bit bort och trixade med ett par tennisbollar. Sa jag att det var fyra killar? Ingen av dem hovrade dock, det förekom inga killgissningar eller goda råd eftersom de allihop hade så pass mycket självinsikt att de visste att de på riktigt inte hade nåt alls att komma med. Samariten höll sig också undan, han tog väl en rök eller nåt. Det ingick nog i dealen.

”Du kan få låna mina grejer men jag byter inte.”
”Det är lugnt, vi har en som vet hur man gör.”

Jag nämner könet på mina kamrater för även tio år senare fick jag överraskade blickar från karlar när jag ensam bytte mellan vinter- och sommardäck på min egen bil, med egna verktyg. Jag fick liknande blickar även när jag besökte högtryckstvätten.

På busshållplatsen tog det inte jättelång tid. Det kom inte ens nån buss som tyckte att vi stod i vägen. Att vi slapp det berodde nog mest på att det var söndag och gles tidtabell. Jag var ändå ganska nöjd med arbetsfördelningen. Jag visste vad jag gjorde och kunde garantera ett lyckat resultat, till skillnad från när de andra fyra började hoppa och vifta. Även om det gick bra det med. Men jag jobbade i skydd av en Saab på höger bak, och slapp stå en meter från E6:an, motorväg eller inte.

Saabens ägare lämnade tillbaka alla grejer och tackade förmodligen översvallande. Vi kom faktiskt inte ens försent till avspark. Detta trots att reservdäcket var ett sånt där nöd-däck, ett fjösdäck som bara får köras i typ åttio knyck. Men vi förlorade inte så mycket tid på det. Det var bara 90 på den här sträckan av E6 och inne i Trelleborg var det krypkörning i vilket fall som helst. Det var några till som vill se matchen och dessutom hitta en parkeringsplats så nära vändkorsen som möjligt.

Matchen gick dåligt och det var en rätt nedslagen Saabägare som satte sig bakom ratten efteråt. Planen var nog att dra hem så fort som möjligt och spilla upp en tröst-whisky hemma i soffan. Men den fick dröja. Det var trafikkaos. Vi hade lyckats parkera på en villagata inte långt från Vångavallen men vi var inte ensamma där. Ingen släppte fram nån annan. Dragkedjeprincipen var inte uppfunnen eller hade inte nått Trelleborg. Vi satt fast. Alla satt fast. Mätningar av luftföroreningar torde ha slagit i taket den eftermiddagen med tusentals bilar på tomgång i ett vanligtvis stillsamt villaområde.

Till slut var det en bilist bakom oss som tappade tålamodet. Han vräkte upp sin bil på trottoaren och kom ut. Hur han tog sig in i bilkön på stora vägen efter t-korset är en gåta. Men han kom ur dödläget. ”JASÅ” tänkte min vän Saabägaren. Han drog ratten åt höger, gasade på och kom upp på trottoaren han också.

Detta var en manöver som fjösdäcket på höger bak inte alls var med på. Det smällde såklart. Vi hade inga verktyg, inget mer reservdäck och ingen mobiltelefon. Ingen i bilen hade det, det var ju 1998 och ännu inte en pryl i var mans ficka.

Då hände det osannolika. Vi stod nu halvvägs uppe på trottoaren och hade fri sikt ut på den större korsande vägen. Där kom Saabägarens brorsa i sin bil. Han har sett matchen med sina kompisar. Han hade en exakt likadan bil som den vi satt i, och följaktligen ett eget fjösdäck som garanterat skulle passa. Bilarna befann sig utanför hojtavstånd och vi hade som sagt inga mobiltelefoner men det gjorde inget för Saabägarens brorsa är döv och de kommunicerade via teckenspråk genom bilfönstren.

”Öh, vi har punka. Har du reservdäck?”
”Du har väl ett själv?”
”Det är… förbrukat.”
”Jesus… klart du får ta mitt.”
”Har du verktyg?”
”Vadå för verktyg?”
”Att byta däck med. Man ska ha verktyg.”
”Vad tror du? Jag försöker komma in där ni är.”

Den här dialogen har jag hittat på, jag kan inte teckenspråk. Jag vet bara hur man applåderar och det skulle varit ganska malplacerat denna söndag.

Givetvis hade brorsan inga verktyg. Mina fyra kamrater inledde operation dörrknackning på villagatan. De hade uppenbarligen väldigt troskyldiga ögon och darrande stämmor för de lyckades skaffa fram ny domkraft och nytt fälgkors. Och jag fann mig byta däck på samma Saab för andra gången på några timmar. Jag slapp goda råd även denna gång. Kanske trodde alla dagens samariter att jag inte behövde några. Vid den här tiden hade jag kort hår och en rak skinnjacka i herrmodell. Eller så utstrålade jag handlingskraft och handlag. Nu började jag ju faktiskt få en viss vana.

Färden hem gick i maklig takt, på garanterat slätt underlag.

Idag är Saabägaren en Toyotaägare och jag vågar gissa på att det inte finns varken fälgkors eller domkraft i den bilen. Kanske finns det en såndär kemisk lagningssats. I så fall vet han säkert inte hur man använder den. Det vet inte jag heller. Jag fick en likadan när jag köpte min nuvarande Opel men vågar inte lita på den. För den lär inte fungera om det är för varmt, eller för kallt, och förmodligen inte vid fullmåne heller. Men jag har både vägförsäkring, verktyg och mobiltelefon – och häromdagen gjorde jag äntligen slag i saken och köpte ett extradäck på fälg, ett riktigt däck alltså, att ha som reservdäck. Så jag slipper hoppa och hojta på motorvägen. E6 är utbyggd nu hela vägen till Trelleborg, och det är ju inte säkert att jag har fyra killkompisar med rådjursögon i bilen nästa gång jag får punka.