⇒ Århundradets sämsta idé: Att leta upp en julklapp på nätet. Se att den är slut på nätet. Se att den är slut i alla Malmöbutiker utom den på svulstiga gallerian Emporia, där det finns ”ett fåtal kvar”. Och när de inte svarar i telefon i Emporia-butiken, ÅKA DIT på vinst och förlust och tänka ”jaja, jag kan ju spankulera lite och äta en burgare eller nåt också i godan ro, det är ju snart kvällsmatstid”.
På Black Friday.
Att det var den dagen begrep jag ju inte förrän jag klivit av tåget, närmade mig entrén och funderade över varför det var så mycket folk. Givetvis var varan slut. Jag sniffade runt hela butiken men slut. Jag var ganska tom i huvudet men tänkte att jag måste gå runt bygget och se om det finns nåt annat kul, nu när jag ändå är här, så jag får nånting för tågbiljetten. Drabbades av de vanliga eviga spörsmålen i detta Mammons tempel snedstreck kommersiell fritidsgård: Hur många tonåringar kan släntra i bredd samtidigt, och vad är det mest effektiva lätet för att få komma förbi? Var är jag? Vad gör det med Malmös samlade stressnivå att det inte finns några räta vinklar så att man aldrig vet vilket håll man ska gå på och hur man hittar ut? Och varför varför varför finns det ingen rulltrappa från våning ett till våning två, utan man måste åka från våning ett till våning tre i en skitlång rulltrappa och sedan åka ner igen till våning två? Om man inte vill köa till den enda hissen som aldrig tycks stanna på våning ett, hur mycket barnvagnsförarna än trycker på knappen.
Det blev såklart ingen burgare eller nåt i lugn och ro. Foodcourten var fullproppad och för säkerhets skull stod det en DJ intill och pumpade. Foodcourten heter nåt flashigt nuförtiden, jag vågade inte ens gå in för jag var säker på att göra fel, ställa mig i fel kö eller nåt. Det kändes som jag tog en ännu längre rulltrappa åt andra hållet, stairway to hell, när jag bytte ner mig till mikropizzor från Ica. Tjo.
Jag hittade ingen annan julklapp. Men jag smittades av den allmänna köpfesten. Samt av en rejäl höstförkylning. Vad gäller köpfesten var jag ju faktiskt inställd på att shoppa redan från början. Så jag ville så gärna komma ut med en påse. Jag blev shanghaiad av ett biträde i underklädesaffären och när min storlek inte fanns, fann jag mig själv idiotiskt nog beställa en bh så att jag måste ÅKA DIT IGEN och hämta den. Man kan ju tycka att repliken ”tyvärr kan vi inte skicka till nån annan butik” skulle fått mig att dra mig ur, men icke. Och jag har redan glömt vilken våning butiken ligger på.
Självskriven gäst på Dumstrut-galan.