⇒ Häromdagen hörde jag en gäst säga i Sveriges Radio att om pappersboken dör, så dör ljudboken också. Jag trodde knappt mina öron. Skulle ett litterärt verk tvunget vara tryckt på papper för att räknas? Är en dikt inte en dikt om den deklameras direkt som nyskriven från ett anteckningsblock? Är Majgull Axelsson eller Karin Smirnoff inte längre författare om de skulle skicka sina kommande böcker direkt från wordfilen till ljudboksförlaget? Det var faktiskt det dummaste jag hört på länge. Musiken dog inte för att vi lämnade kassettbanden eller cd:n – eller för den skull rullbanden och stenkakorna. Systembolaget lär oss att vinet smakar lika gott även om det hällts i nåt mindre romantiskt och mer klimatsmart än blytunga glasflaskor. Det gäller att skilja på paketering och innehåll.
Jag gillar absolut pappersböcker. Jag gillar ljudböcker också. Jag gillar att läsa, helt enkelt.
Grunden är att det finns nån skum föreställning att en ljudbok är mindre värd än en pappersbok. Att det inte är lika fint att läsa med öronen som med ögonen. Att man inte kan ta till sig boken på samma sätt. Redan när det gäller verbet ”läsa” så kommer invändningarna. ”Du menar väl lyssna?” säger de flesta. Jag säger att ”läsa” är kopplat till att det handlar om ett litterärt verk, oavsett form. Eftersom motsatsen till lyssna inte är läsa utan titta. Och tittar man i en bok, ja då är det en bilderbok.
Vems fel är det då att ljudboken är sedd som ett sämre alternativ? Från allra första början var ju synskadade och dyslektiker den stora konsumentgruppen när det gällde att läsa med öronen. Men bortsett från det, så blev ljudboken tidigt populär bland lastbilschaufförer, som kunde läsa medan de körde. Det satt till och med en chaufför i juryn för Stora ljudbokspriset under ett av de första åren. Det här var innan strömningstjänsterna hade fått fäste, och jag läste i en artikel att chauffören i fråga byggt upp ett ljudboksbibliotek på sitt åkeri. En kulturgärning förstås – men kanske också en björntjänst.
Det här att kunna läsa och göra andra saker samtidigt verkade slå rot på ett rätt olyckligt sätt. För folk tycks tro att bara för att man KAN göra allsköns grejer medan man läser med öronen så SKA man göra det. Vilket ger en negativ spiral. För eftersom folk cyklar, jobbar, diskar och dammsuger sig igenom böcker, så växer det såklart fram en del av ljudboksbranschen som är anpassad för detta. Det säger sig självt att det inte går att följa med i nåt mer komplicerat om man har halva uppmärksamheten på att sortera varor eller att få bort intorkad gratäng. Eller blir överraskad av ett spindelbo när man tar sig an kabelhärvan bakom tv-bänken. Men detta är ju knappast ljudbokens fel i sig. Det gäller att skilja på formatet ljudbok och genren dammsugarlitteratur. Sen kan man diskutera vad som är hönan och ägget så att säga: läsarna, förlagen eller tiden vi lever i. Eller alla tre. Den här stressade uppfattningen om att man måste göra två saker samtidigt, eller helst ännu fler, den gynnar ju inte något av det vi tar oss för. Jag har vänner som har slutat konsumera ljudböcker medan de cyklar. De har upptäckt den hårda vägen, bokstavligt talat, att det inte är så lyckat. Antingen tappar du delar av handlingen, eller så tappar du uppmärksamheten på trafiken. Och det gäller förstås inte enbart cyklister utan alla trafikanter. Och valet av genre hjälper inte mycket om man avskärmar sig med hjälp av lurar. Valet av underhållning på jobbet lämnar jag åt det egna samvetet.
Så finns det ju också nån konstig uppfattning om att man är lat om man bara sitter rakt upp och ner med en ljudbok. Det enda som skiljer ljudbokens stillasittande läsning från pappersbokens är, vad jag vet, att vända blad.
För att inte genren dammsugarlitteratur helt ska ta över formatet ljudbok måste kanske de så kallat traditionella förlagen ta initiativ och göra skillnad. Det gäller att våga ge ut smalare litteratur som ljudbok. Va? Inte lönsamt? Ska varje enskild bok bära sig själv blir det säkert svårt – men det är det oavsett format. Inkomster från storsäljare ger förlagen möjlighet att ge ut mindre lönsamma böcker. Det gäller att få finkulturen (redaktörer, skribenter och konsumenter) att begripa att ljudböcker inte är en sämre form av litteratur per definition. ”Jaha, men valet av uppläsare kan påverka ett verk negativt” kanske någon invänder. Jovisst, men det kan valet av översättare också. Det finns en rännil av både lyrik, facklitteratur och en och annan Nobelpristagare att läsa med öronen. Mer sånt! Jag vill ha en flod! Och inte bara av det smalaste smala, utan givetvis av alla typer av böcker som inte är skrivna för att konsumeras tillsammans med brummet av en Volta. Naturligtvis behövs marknadsföring av det hela. Frågan är vem i etablissemanget som behöver komma ut ur ljudboksgarderoben för att göra skillnad? Eller det kanske räcker med nåt mer subtilt, som att standardmässigt ange ”finns som ljudbok, inläst av NN” i recensionerna på kultursidorna? För givetvis ska ljudboken släppas samtidigt som pappersboken.
Sen finns det ju de som inte vågar välja ljudboken för att de har gått på snacket om att då har man ju inte läst på riktigt. Då säger jag: Du får en hundraprocentig läsupplevelse av en ljudbok om du ägnar den din totala uppmärksamhet, precis som du skulle göra om du läste en pappersbok. Det enda du bör göra medan du läser, oavsett format, är att andas, dricka nåt gott och möjligen bada fotbad.
PS Skulle ljudboken inte finnas om pappersboken inte fanns? Omvänt borde texter som inte kan läsas högt aldrig tryckas. Oavsett om det är kommunala handlingar, myndighetsbrev, litterära verk eller journalistik. Det blir inte skräp för att man tar lite hänsyn till det som kallas läsbarhetsindex. Under min tid som ljudjournalist tipsade jag en gång webbredaktörskolleger inom offentlig sektor att läsa alla texter högt innan de publiceras eller skickas till nästa instans. Högt på riktigt alltså, inte mumla i huvet. Fastnar man då, måste man skriva om. En kvinna skrattade och sa ”då skulle vi ju aldrig få i väg nåt”. Ridå.