Nya krönikor

Välkommen att läsa mina texter! Det blir en lite då och då, och jag gör alltid ett inlägg på facebook när det kommer en ny. Får jag ur mig tillräckligt många texter kanske det blir en ny samling i bokform… Jag lyckas inte reda ut hur man skapar en blogg på en undersida, så jag tänker att tills vidare publicerar jag krönikor som löpande text. Rubrikerna har samma nivå (rubrik 2) så det går att hoppa från text till text på ett enkelt sätt om du använder skärmläsare.

Det är skönt när pensionärer kan sitt Star Wars

• Publicerad i december 2021. Ressugen? I väntan på att det ska kännas okej i magen att boka flygbiljetter utomlands, bjussar jag på en liten betraktelse från tiden då man gjorde sånt. Och behövde tänka på andra praktiska saker än smittspridning i första hand. Saker som mycket väl kan finnas kvar att ta hänsyn till när vi har slängt de gröna och blå kirurg-munskydden i papperskorgen för gott. Välkommen ombord!

”Hvad er det før noget? Syrgass?”

Frågan ställs till mig på dansksvenska av en medresenär i gaten. Vi ska strax gå ombord på planet till Kastrup för att komma hem. Jag är ledsagare och det är som vanligt – folk vänder sig till mig och inte till den synskadade som jag jobbar för. Det är ju lättare att få ögonkontakt med mig.

Fast folk gör så också när ledsagaren arbetar för någon som använder rullstol. Butikspersonal gör ofta så. ”Vad har hon för storlek?” Jamen fråga henne själv, hon sitter ju här. Kanske tror de att man får bättre svar av någon med syn och ben intakta. Den här gången är mitt svar tydligen inte tillfredsställande.

Kvinnan jag ledsagar, vi kan kalla henne Inger, har en liten mask på sig som täcker mun och näsa. Idag skulle få höja på ögonbrynen men när denna resa görs, är det nio månader kvar tills någon utanför Kina hör talas om Wuhan. Kanske skulle nån höja ett halvt ögonbryn, för den här masken är lite mer avancerad.

Tillbaka till den danska medresenären. Jag kommer inte på någon hel mening på danska utan säger ”duft” som svar på den ställda frågan om ”syrgass” eftersom det inte handlar om ”syrgass”. Inger har doftallergi. Ändå hör jag den danska kvinnan tydligt förklara något om ”ilt” till sin dotter. Ilt betyder syre på danska. Kanske trodde hon att jag sa ”luft” och inte ”duft”.

Några minuter senare ber Inger kabinpersonalen att de inte ska provpuffa taxfreeparfymflaskor i planet eftersom hon har doftallergi. Svaret blir inte ”åh, självklart, frun” utan ”Jasså, har du intyg?” Det har inte Inger. Man måste ha papper på att man tycker att det är jobbigt med stora mängder nysprutad parfym på en begränsad yta som man inte kan flytta sig från. ”Ett papper till” suckar Inger. Hon har redan ett intyg som berättar att hon har en metallplatta i vänsterknäet. Bra att ha på flygresor när man går igenom säkerhetskontrollen.

Inger är en av de coolaste människor jag känner. Hon har passerat 65 och bangar inte för nåt. Hon är heller inte tappad bakom en mjölkpall. Därför behåller hon masken i handen, redo att ta på den om det skulle behövas. Masken har resårband baktill ungefär som en sovmask. Mittfram är det ett filter innerst och ett plastgaller ytterst. Den får henne att se ut som Darth Vader. Darth Inger. ”Den skulle varit svart bara, nu är den ju lila” ler Inger. Skönt när pensionärer kan sitt Star Wars.

På planet berättar jag om mina jobb som ledsagare och syntolk för en kvinna på andra sidan mittgången. Detta efter att hon har lagt märke till vårt gäng och frågat ”Vem är det som har hand om vem?” och jag flinat ”Säg det” till svar.

Vi är på charterresa med SRF, Synskadades riksförbund. Ett smidigt sätt att komma iväg, för i resan ingår ledsagare så att man har ögon med sig. Inger ser dåligt men är inte blind. Hon förstorar texten på sin smartphone och knallar runt sina egna kvarter utan problem, men hon kan inte läsa skyltar på långt håll och hittar inte i okända miljöer.

Om det nu är nån som tänker ”fan vad lönt att åka utomlands om man inte ser” så påminner jag om att det finns fyra sinnen till. Som man kan uppleva rätt mycket med.

Alltså. Inger:
* dålig syn

* en metallplatta i knäet efter en operation som inte har läkt så fort som det skulle, så hon kör rollator för tillfället.

* doftallergi. Det sura på flygplatser är att man normalt MÅSTE passera genom eller tätt på taxfree-avdelningen för att komma till och från gaten. På Kastrup tackar vi ja till att åka såndär golfbil till bagageutlämningen. Skönt att snabbt swisha förbi butikerna.

En liten parentes: Ett hett restips till alla som har någon slags gånghjälpmedel är att låta flygplatspersonalen klema med er. Du kan klara dig själv annars, du vet det och du vill gärna göra det, men låt dem klema. Inför hemresan erbjöds Inger att checka in rollatorn med bagaget och åka rullstol till gaten. Hon tackade nej för SÅ dåligt går hon ju verkligen inte. Speciellt som veckan i solen gjort henne gott. Snipp snapp och en försening senare så har de bytt gate till en där man måste gå i flera trappor. Har man fått rullstol är assistansen inkopplad, då händer inte detta. Då får man åka bygglift upp till planet.

Tillbaka till ämnet. Det är inte nog med synen, metallplattan och doftallergin. Inger är minoriteternas minoritet. Hon har nedsatt hörsel på ett öra också. Detta känner jag till och har snabbt vant mig vid att gå på rätt sida.

Flygvärdinnan ger Inger mat först av alla eftersom hon har beställt vegetarisk kost. ”Fast jag äter fisk och fågel. Det är bara rött kött jag undviker. Men det blir alltid så krångligt att förklara det för folk, så jag brukar ta vegetariskt för säkerhets skull” säger hon lite förläget medan jag hjälper henne utröna vad det är i alla små plastförpackningar på brickan.

”A du” säger jag. Du ser dåligt, hör dåligt, tål inte dofter, och går dåligt. Och så är du vegetarian. Till hälften. Är det nåt mer?  Inger flinar med en väl synlig glimt i ögat och säger ”Jag är vänsterhänt också.”

Självskriven gäst på Dumstruts-galan

• Publicerad i november 2021.

Århundradets sämsta idé: Att leta upp en julklapp på nätet. Se att den är slut på nätet. Se att den är slut i alla Malmöbutiker utom den på svulstiga gallerian Emporia, där det finns ”ett fåtal kvar”. Och när de inte svarar i telefon i Emporia-butiken, ÅKA DIT på vinst och förlust och tänka ”jaja, jag kan ju spankulera lite och äta en burgare eller nåt också i godan ro, det är ju snart kvällsmatstid”.

På Black Friday.

Att det var den dagen begrep jag ju inte förrän jag klivit av tåget, närmade mig entrén och funderade över varför det var så mycket folk. Givetvis var varan slut. Jag sniffade runt hela butiken men slut. Jag var ganska tom i huvudet men tänkte att jag måste gå runt bygget och se om det finns nåt annat kul, nu när jag ändå är här, så jag får nånting för tågbiljetten. Drabbades av de vanliga eviga spörsmålen i detta Mammons tempel snedstreck kommersiell fritidsgård: Hur många tonåringar kan släntra i bredd samtidigt, och vad är det mest effektiva lätet för att få komma förbi? Var är jag? Vad gör det med Malmös samlade stressnivå att det inte finns några räta vinklar så att man aldrig vet vilket håll man ska gå på och hur man hittar ut? Och varför varför varför finns det ingen rulltrappa från våning ett till våning två, utan man måste åka från våning ett till våning tre i en skitlång rulltrappa och sedan åka ner igen till våning två? Om man inte vill köa till den enda hissen som aldrig tycks stanna på våning ett, hur mycket barnvagnsförarna än trycker på knappen.

Det blev såklart ingen burgare eller nåt i lugn och ro. Foodcourten var fullproppad och för säkerhets skull stod det en DJ intill och pumpade. Foodcourten heter nåt flashigt nuförtiden, jag vågade inte ens gå in för jag var säker på att göra fel, ställa mig i fel kö eller nåt. Det kändes som jag tog en ännu längre rulltrappa åt andra hållet, stairway to hell, när jag bytte ner mig till mikropizzor från Ica. Tjo.

Jag hittade ingen annan julklapp. Men jag smittades av den allmänna köpfesten. Samt av en rejäl höstförkylning. Vad gäller köpfesten var jag ju faktiskt inställd på att shoppa redan från början. Så jag ville så gärna komma ut med en påse. Jag blev shanghaiad av ett biträde i underklädesaffären och när min storlek inte fanns, fann jag mig själv idiotiskt nog beställa en bh så att jag måste ÅKA DIT IGEN och hämta den. Man kan ju tycka att repliken ”tyvärr kan vi inte skicka till nån annan butik” skulle fått mig att dra mig ur, men icke. Och jag har redan glömt vilken våning butiken ligger på.
Självskriven gäst på Dumstrut-galan.

Lägg av med att pardansa på trottoaren!

• Publicerad november 2021. Tidigare publicerad i Vårt Malmö, augusti 2020. Beteendet fortsätter, med eller utan corona. Jag brukar styra in närmast husväggen, så får de mötande själva avgöra om de ska riskera livhanken genom att gå ut i cykelbanan – eller välja den andra, uppenbart väldigt svåra lösningen…

Jag går dagliga promenader i stan. Helst vid niotiden på morgonen – en bra start på dagen, inte så mycket folk ute, lagom temperatur. Jag skiftar mellan fyra standardrundor: Kirseberg, Brofästet, Bulltoftaparken och kanalen. Här finns det hyfsat breda trottoarer så att jag kan hålla avstånd när det kommer nån. Jag kan ju bära på corona utan att veta det, och jag vet inte vad andra bär på. Jag strävar dessutom efter att hålla munnen stängd för säkerhets skull, så det inte riskerar att hoppa ut eller in något virus den vägen.

Jag är en sådan som gärna visar tydligt redan på femtio meters avstånd vilken sida av gångbanan jag tänker hålla mig på. Så kan båda parter slappna av sen liksom. Det funkar oftast. Att möta hundägare är ett spel. På de där femtio meterna hinner jag kryssa från sida till sida tre gånger om den som håller i kopplet låter vovven styra och nosa i den gräskant där det är intressantast.

En del av mina vänner på annan ort tycker att joggare är värst att möta I Dessa Tider. Argumentet är att de har sitt fokus långt fram, tar närmaste vägen dit och därmed struntar i att hålla avstånd. Dessutom har de munnen öppen och flåsar fritt. Men Malmös joggare är rätt okej på den fronten. Jag anser nog att en annan kategori är mycket värre:

Paren.

Inte nödvändigtvis kärlekspar, utan generellt folk som promenerar två och två. Eller ännu värre tre och tre. I nio fall av tio är de helt inkapabla att gå bakom varandra under de ynka sekunder som det tar att passera mig. För den som går närmast mig när de går i bredd håller definitivt inget corona-avstånd.

Jag kräver inte att man ska börja leka tåg femtio meter i förväg, men lite följsamhet vore önskvärt. En del av mig vill säga att de inte behöver något dagissnöre för att gå på led under några sekunder. Men eftersom jag försöker att inte öppna munnen, kan jag varken säga det, eller be dem hålla avstånd. Jag stirrar lite lagom argt istället. Det biter inte så bra.

Jag har ganska många synskadade vänner, och en del dem upplever att deras vita käpp faktiskt får folk att hålla lite avstånd. Som en stingpinne, om någon minns dem. Och det finns liknande knep för seende att ta till. En dag såg jag en kvinna på stan. Hon hade en piassavakvast med sig. Jag noterade att hon vid ett övergångsställe tryckte för grönt ljus med skaftets ände. Jag tänkte först att det väl vore enklare att trycka med armbågen för att undvika smitta, men sen kom jag på att hon säkert hade kvasten för att måtta avstånd. Det är brutalt tydligt att peka med ett kvastskaft – bättre än att räkna falaflar som har föreslagits. För hur stor är en falafel? Är det stor eller extrastor som avses?

Ett visst antal spettkakor har också nämnts. Vilken storlek pratar vi om då? Bröllopsmodellen eller den klart mindre nåt-gott-till-helgen-kakan?

Det finns ett mycket enklare sätt att räkna ut avståndet, ett sätt som dessutom är inbyggt i gatumiljön: betongplattorna. Väldigt många trottoarer i Malmö är lagda med dessa kvadratiska plattor. Tre stycken motsvarar en meter – sedan gammalt ett bra sätt för att måtta hur nära en korsning bilen får parkeras. Sex plattor är alltså två meter. Lätt som en plätt och du slipper blanda in matvaror. Eller släpa med dig en kvast.