Välkommen att läsa mina texter! Det blir en lite då och då, och jag gör alltid ett inlägg på facebook när det kommer en ny. Får jag ur mig tillräckligt många texter kanske det blir en ny samling i bokform… Jag lyckas inte reda ut hur man skapar en blogg på en undersida, så jag tänker att tills vidare publicerar jag krönikor som löpande text. Rubrikerna har samma nivå (rubrik 2) så det går att hoppa från text till text på ett enkelt sätt om du använder skärmläsare.
”JASÅ” tänkte min vän, gasade på och kom upp på trottoaren han också
• Publicerad november 2022
⇒ Känner du till uttrycket ”the Big Five”? Det hör hemma bland storviltjägare. Det handlar om att skjuta fem ståtliga djur: leopard, lejon, elefant, noshörning och afrikansk buffel. Det är inget bra, för de är utrotningshotade och förbjudna att handla med.
Som bilägare får jag ihop en lista på the Big Five som man helst också ska undvika: plåtskada, punktering, tappa kontrollen, böter, inbrott. Jag har klarat av allihop. Flera gånger om. Inte i kombination, ska påpekas. Tappning av kontroll innebar således varken böter eller plåtskada – och inte heller andra trafikanter i närheten av fara.
Min tredje punktering inträffade 2009 när dåvarande Ford var smockfull med mina ägodelar efter tre månaders boende på annan ort. Ägodelarna innefattade också en ny tv. Det var bara att lyfta ur alltihop för att komma åt reservhjul, domkraft och varningstrianglar. Man skulle ha en såndär jeep, där reservhjulet sitter på utsidan av bilen.
Fjärde punkteringen, 2014, då stod jag vid kanten av en rätt så trafikerad väg och bytte däck iklädd kjol och remsandaler, men då hade jag i alla fall skaffat varselväst och ringde trafikradion för säkerhets skull.
Första punkteringen som jag fixade inträffade inte ens på min bil. Året var 1998 och jag satt i baksätet på en Saab på väg till Trelleborg. Vi var fem personer som skulle se fotboll på Vångavallen.
Jag hade tidigare varit med och bytt till vinterdäck på min dåvarande pojkväns kärra och var bekant med fälgkors och domkraft. Saabens ägare var det inte. Inte alls, för han hade inga såna prylar. Han är mycket duktig inom sitt fält men det här var inte hans fält. När Saaben började wobbla på E6:an mellan Vellinge och Trelleborg hade vi turen att ha en busshållplats att rulla in på. En busshållplats av modell p-plats för den här biten av motorvägen var inte motorväg då.
Han: ”Vad fan gör vi nu?”
Jag: ”Vi byter däck. Var har du grejerna?”
Han: ”Vilka grejer?”
En minut senare stod mina fyra medresenärer och hoppade och viftade åt bilar på väg söderut. Till slut stannade en barmhärtig samarit som hade verktyg. Jag bytte däck medan de andra fyra stod en bit bort och trixade med ett par tennisbollar. Sa jag att det var fyra killar? Ingen av dem hovrade dock, det förekom inga killgissningar eller goda råd eftersom de allihop hade så pass mycket självinsikt att de visste att de på riktigt inte hade nåt alls att komma med. Samariten höll sig också undan, han tog väl en rök eller nåt. Det ingick nog i dealen.
”Du kan få låna mina grejer men jag byter inte.”
”Det är lugnt, vi har en som vet hur man gör.”
Jag nämner könet på mina kamrater för även tio år senare fick jag överraskade blickar från karlar när jag ensam bytte mellan vinter- och sommardäck på min egen bil, med egna verktyg. Jag fick liknande blickar även när jag besökte högtryckstvätten.
På busshållplatsen tog det inte jättelång tid. Det kom inte ens nån buss som tyckte att vi stod i vägen. Att vi slapp det berodde nog mest på att det var söndag och gles tidtabell. Jag var ändå ganska nöjd med arbetsfördelningen. Jag visste vad jag gjorde och kunde garantera ett lyckat resultat, till skillnad från när de andra fyra började hoppa och vifta. Även om det gick bra det med. Men jag jobbade i skydd av en Saab på höger bak, och slapp stå en meter från E6:an, motorväg eller inte.
Saabens ägare lämnade tillbaka alla grejer och tackade förmodligen översvallande. Vi kom faktiskt inte ens försent till avspark. Detta trots att reservdäcket var ett sånt där nöd-däck, ett fjösdäck som bara får köras i typ åttio knyck. Men vi förlorade inte så mycket tid på det. Det var bara 90 på den här sträckan av E6 och inne i Trelleborg var det krypkörning i vilket fall som helst. Det var några till som vill se matchen och dessutom hitta en parkeringsplats så nära vändkorsen som möjligt.
Matchen gick dåligt och det var en rätt nedslagen Saabägare som satte sig bakom ratten efteråt. Planen var nog att dra hem så fort som möjligt och spilla upp en tröst-whisky hemma i soffan. Men den fick dröja. Det var trafikkaos. Vi hade lyckats parkera på en villagata inte långt från Vångavallen men vi var inte ensamma där. Ingen släppte fram nån annan. Dragkedjeprincipen var inte uppfunnen eller hade inte nått Trelleborg. Vi satt fast. Alla satt fast. Mätningar av luftföroreningar torde ha slagit i taket den eftermiddagen med tusentals bilar på tomgång i ett vanligtvis stillsamt villaområde.
Till slut var det en bilist bakom oss som tappade tålamodet. Han vräkte upp sin bil på trottoaren och kom ut. Hur han tog sig in i bilkön på stora vägen efter t-korset är en gåta. Men han kom ur dödläget. ”JASÅ” tänkte min vän Saabägaren. Han drog ratten åt höger, gasade på och kom upp på trottoaren han också.
Detta var en manöver som fjösdäcket på höger bak inte alls var med på. Det smällde såklart. Vi hade inga verktyg, inget mer reservdäck och ingen mobiltelefon. Ingen i bilen hade det, det var ju 1998 och ännu inte en pryl i var mans ficka.
Då hände det osannolika. Vi stod nu halvvägs uppe på trottoaren och hade fri sikt ut på den större korsande vägen. Där kom Saabägarens brorsa i sin bil. Han har sett matchen med sina kompisar. Han hade en exakt likadan bil som den vi satt i, och följaktligen ett eget fjösdäck som garanterat skulle passa. Bilarna befann sig utanför hojtavstånd och vi hade som sagt inga mobiltelefoner men det gjorde inget för Saabägarens brorsa är döv och de kommunicerade via teckenspråk genom bilfönstren.
”Öh, vi har punka. Har du reservdäck?”
”Du har väl ett själv?”
”Det är… förbrukat.”
”Jesus… klart du får ta mitt.”
”Har du verktyg?”
”Vadå för verktyg?”
”Att byta däck med. Man ska ha verktyg.”
”Vad tror du? Jag försöker komma in där ni är.”
Den här dialogen har jag hittat på, jag kan inte teckenspråk. Jag vet bara hur man applåderar och det skulle varit ganska malplacerat denna söndag.
Givetvis hade brorsan inga verktyg. Mina fyra kamrater inledde operation dörrknackning på villagatan. De hade uppenbarligen väldigt troskyldiga ögon och darrande stämmor för de lyckades skaffa fram ny domkraft och nytt fälgkors. Och jag fann mig byta däck på samma Saab för andra gången på några timmar. Jag slapp goda råd även denna gång. Kanske trodde alla dagens samariter att jag inte behövde några. Vid den här tiden hade jag kort hår och en rak skinnjacka i herrmodell. Eller så utstrålade jag handlingskraft och handlag. Nu började jag ju faktiskt få en viss vana.
Färden hem gick i maklig takt, på garanterat slätt underlag.
Idag är Saabägaren en Toyotaägare och jag vågar gissa på att det inte finns varken fälgkors eller domkraft i den bilen. Kanske finns det en såndär kemisk lagningssats. I så fall vet han säkert inte hur man använder den. Det vet inte jag heller. Jag fick en likadan när jag köpte min nuvarande Opel men vågar inte lita på den. För den lär inte fungera om det är för varmt, eller för kallt, och förmodligen inte vid fullmåne heller. Men jag har både vägförsäkring, verktyg och mobiltelefon – och häromdagen gjorde jag äntligen slag i saken och köpte ett extradäck på fälg, ett riktigt däck alltså, att ha som reservdäck. Så jag slipper hoppa och hojta på motorvägen. E6 är utbyggd nu hela vägen till Trelleborg, och det är ju inte säkert att jag har fyra killkompisar med rådjursögon i bilen nästa gång jag får punka.
Varm vind i håret – check!
• Publicerad i januari 2022. Den här Parisbetraktelsen tänkte jag sälja till någon resetidning men när jag väl fick tid att putsa på den så kom corona och marknaden tvärdog. Men precis som den förra krönikan här nedan, kan den kanske tjäna som inspiration inför att det åter känns bra i magen att boka utlandssemester. Jag inspirerade mig själv med den här resan, det har blivit tre besök till. Nu har jag både stamkrogar och favoritparker där.
⇒ På senhösten när jag var trettiosex år började jag och en god vän prata om att resa nånstans tillsammans. Jag propsade på Paris och propsade även på att vi skulle åka bil när vi kom dit.
Musiknördar har redan begripit. Refrängen till 70-talshiten ”The ballad of Lucy Jordan” går
”At the age of thirty-seven,
she realized she’d never ride
through Paris in a sports car
with the warm wind in her hair”.
Alltså ungefär: Vid 37 års ålder insåg hon att hon aldrig skulle få åka sportbil genom Paris, med den varma vinden i sitt hår.
Jag satt alls icke fast i nån förortsblues som hemmafrun Lucy Jordan men jag hade aldrig satt min fot i Paris och det vore roligt att landa det hon inte gjorde. Helst före 37 års ålder förstås men jag ville ju ha varm vind i håret, inte risk för snö.
Tio år tidigare hade jag hört om en annan kompis som helt obegripligt bangat när han hade chansen att vara med om att flyga ner till Paris, och sedan köra hem en sportbil till Sverige åt nån som behövde. Med alla utgifter betalda. Jag hade inte tvekat en sekund. Speciellt som det skulle finnas nån annan som körde, och jag skulle slippa oroa mig för trafik i storstad och bara koncentrera mig på att fladdra med håret i den varma vinden.
Nåh. Vi bokade biljetter och hotell. Det blev i april – när jag fyllt 37 år och två månader – och vi fick helt perfekt ljummet väder. Nån sportbil hade vi inte men jag hade en plan.
Jag kan bara ungefär tjugo ord på franska men lärde mig snart att artighet tar en ganska långt. Säg ”Bonjour” när du går in i en affär, även om du bara tänker nypa i varorna utan att köpa något. Vill du köpa något så räcker ett ”Bonjour! Pardon, parlez-vous Anglais?” (God dag! Ursäkta, talar ni engelska?). Då säger de ”a little” och den engelskan samt kroppsspråk räcker mycket långt, i alla sammanhang. Under hela vår vecka var det bara en enda person som inte alls talade engelska och inte hade lust försöka eller ens hänvisa till någon kollega som kunde. Hon satt i en informationsdisk på flygplatsen. Visserligen på inrikesterminalen, men ändå.
Åsynen av Paristrafiken intygade vad jag redan hade befarat: att plan A, hyra en snitsig bil ett par timmar och susa runt för egen maskin i varm vind, det var inte riktigt genomförbart. Mycket bilar, många filer, folk som parkerar på övergångsställen. Cirkulationsplatsen runt Triumfbågen var det värsta jag sett. Jag tror det fanns plats för sex-sju bilar i bredd, helt utan markerade filer, och inte mindre än tolv angränsande gator. Ingen körde längst in till vänster såklart, men bara tanken på att ligga i mittenfil och behöva kryssa sig ut för att komma ut på rätt aveny gav mig andnöd. Och jodå, alla tolv anknytningar till Place Charles de Gaulle där Triumfbågen ligger är just Avenue, inga Rue här inte.
En sak var jag klart imponerad över i den parisiska trafiken. När man skulle svänga vänster i vid ett trafikljus hade man hjälp av en symbol: det tändes ett rött plustecken på motsatt stolpe åt ens eget håll när trafiken från andra hållet hade fått rött ljus och det var säkert att svänga, man behövde alltså inte invänta sent inbromsande medtrafikanter. Något för Sverige att ta efter, så behöver man inte blockera mitt i korsningen i onödan.
Hur som helst. Plan A vågade vi inte genomföra – dags för plan B. Vi pratade med den trevlige portiern på hotellet och det visade sig att de hade avtal med ett par olika taxibolag. På vår önskan ringde han och beställde en bil och bad dem skicka det snajdigaste de hade. Vi insåg ju att taxiföretag inte håller sig med sportbilar men i brist på annat kanske de kunde skicka en Merca eller nåt i den stilen. Hoppas kan man ju alltid… Vårt önskemål kanske försvann i översättningen ändå. När vi kom ut ur lobbyn stod det en Skoda Octavia och väntade.
Inget ont om Skoda men det är inte min bild av en sportbil. Det blev alltså något av plan C: ingen sportbil, ingen snajdig bil utan helt enkelt en BIL i PARIS. Jag tänkte emellertid krama ut vad som gick, och berättade för chauffören om projektet. Han pratade rätt bra engelska, kände inte till låten men självklart skulle min väninna få möjlighet att ta en bild på mig i bilen, men rutan nedvevad så man i alla fall kunde tänka sig den varma vinden i mitt hår.
Vårt hotell låg i 11:e arrondisementet, nära Bastiljen, och första målet för dagen var Sorbonne. Shopping i den fantastiska pappershandeln Gibert Joseph. Kunde vi stanna där nånstans, och ta en bild? Det gjorde inget om vi fick gå en bit, vi ville absolut inte ställa till med något eller vara i vägen för någon annan. ”No problem” sa vår trevlige taxichaufför. Jaså är tvärgatorna enkelriktade? Då gör vi en u-sväng mitt på stora genomfartsleden Boulevard Saint-Michel, backar mot enkelriktningen, backar mot rött ljus och stannar med två decimeter tillgodo till bilen som stannat för det röda ljuset på lilla Rue du Sommerard. Min kompis flög ut ur bilen på vänstersidan, rundade motorhuven i blixtfart och knäppte ett par bilder med mig i bilen, leende genom högra sidorutan. Och sedan låg vår butik bara på andra sidan boulevarden.
Jag–Lucy Jordan 1–0!
Det blev gott om dricks. Men jag skäms fortfarande över alla trafikbrott vi var upphov till.
PS: Om du funderar på Paris men känner dig fånig inför att säga ”god dag” i butiker, så kanske det här hjälper: Det finns griffeltavlor utanför en del kaféer i Paris som upplyser om att ”en kaffe” kostar två euro. ”En kaffe tack” kostar 1,50 euro. Och ”Goddag, skulle jag kunna få en kaffe tack?” kostar 1 euro. Merci.
Det är skönt när pensionärer kan sitt Star Wars
• Publicerad i december 2021. Ressugen? I väntan på att det ska kännas okej i magen att boka flygbiljetter utomlands, bjussar jag på en liten betraktelse från tiden då man gjorde sånt. Och behövde tänka på andra praktiska saker än smittspridning i första hand. Saker som mycket väl kan finnas kvar att ta hänsyn till när vi har slängt de gröna och blå kirurg-munskydden i papperskorgen för gott. Välkommen ombord!
⇒ ”Hvad er det før noget? Syrgass?”
Frågan ställs till mig på dansksvenska av en medresenär i gaten. Vi ska strax gå ombord på planet till Kastrup för att komma hem. Jag är ledsagare och det är som vanligt – folk vänder sig till mig och inte till den synskadade som jag jobbar för. Det är ju lättare att få ögonkontakt med mig.
Fast folk gör så också när ledsagaren arbetar för någon som använder rullstol. Butikspersonal gör ofta så. ”Vad har hon för storlek?” Jamen fråga henne själv, hon sitter ju här. Kanske tror de att man får bättre svar av någon med syn och ben intakta. Den här gången är mitt svar tydligen inte tillfredsställande.
Kvinnan jag ledsagar, vi kan kalla henne Inger, har en liten mask på sig som täcker mun och näsa. Idag skulle få höja på ögonbrynen men när denna resa görs, är det nio månader kvar tills någon utanför Kina hör talas om Wuhan. Kanske skulle nån höja ett halvt ögonbryn, för den här masken är lite mer avancerad.
Tillbaka till den danska medresenären. Jag kommer inte på någon hel mening på danska utan säger ”duft” som svar på den ställda frågan om ”syrgass” eftersom det inte handlar om ”syrgass”. Inger har doftallergi. Ändå hör jag den danska kvinnan tydligt förklara något om ”ilt” till sin dotter. Ilt betyder syre på danska. Kanske trodde hon att jag sa ”luft” och inte ”duft”.
Några minuter senare ber Inger kabinpersonalen att de inte ska provpuffa taxfreeparfymflaskor i planet eftersom hon har doftallergi. Svaret blir inte ”åh, självklart, frun” utan ”Jasså, har du intyg?” Det har inte Inger. Man måste ha papper på att man tycker att det är jobbigt med stora mängder nysprutad parfym på en begränsad yta som man inte kan flytta sig från. ”Ett papper till” suckar Inger. Hon har redan ett intyg som berättar att hon har en metallplatta i vänsterknäet. Bra att ha på flygresor när man går igenom säkerhetskontrollen.
Inger är en av de coolaste människor jag känner. Hon har passerat 65 och bangar inte för nåt. Hon är heller inte tappad bakom en mjölkpall. Därför behåller hon masken i handen, redo att ta på den om det skulle behövas. Masken har resårband baktill ungefär som en sovmask. Mittfram är det ett filter innerst och ett plastgaller ytterst. Den får henne att se ut som Darth Vader. Darth Inger. ”Den skulle varit svart bara, nu är den ju lila” ler Inger. Skönt när pensionärer kan sitt Star Wars.
På planet berättar jag om mina jobb som ledsagare och syntolk för en kvinna på andra sidan mittgången. Detta efter att hon har lagt märke till vårt gäng och frågat ”Vem är det som har hand om vem?” och jag flinat ”Säg det” till svar.
Vi är på charterresa med SRF, Synskadades riksförbund. Ett smidigt sätt att komma iväg, för i resan ingår ledsagare så att man har ögon med sig. Inger ser dåligt men är inte blind. Hon förstorar texten på sin smartphone och knallar runt sina egna kvarter utan problem, men hon kan inte läsa skyltar på långt håll och hittar inte i okända miljöer.
Om det nu är nån som tänker ”fan vad lönt att åka utomlands om man inte ser” så påminner jag om att det finns fyra sinnen till. Som man kan uppleva rätt mycket med.
Alltså. Inger:
* dålig syn
* en metallplatta i knäet efter en operation som inte har läkt så fort som det skulle, så hon kör rollator för tillfället.
* doftallergi. Det sura på flygplatser är att man normalt MÅSTE passera genom eller tätt på taxfree-avdelningen för att komma till och från gaten. På Kastrup tackar vi ja till att åka såndär golfbil till bagageutlämningen. Skönt att snabbt swisha förbi butikerna.
En liten parentes: Ett hett restips till alla som har någon slags gånghjälpmedel är att låta flygplatspersonalen klema med er. Du kan klara dig själv annars, du vet det och du vill gärna göra det, men låt dem klema. Inför hemresan erbjöds Inger att checka in rollatorn med bagaget och åka rullstol till gaten. Hon tackade nej för SÅ dåligt går hon ju verkligen inte. Speciellt som veckan i solen gjort henne gott. Snipp snapp och en försening senare så har de bytt gate till en där man måste gå i flera trappor. Har man fått rullstol är assistansen inkopplad, då händer inte detta. Då får man åka bygglift upp till planet.
Tillbaka till ämnet. Det är inte nog med synen, metallplattan och doftallergin. Inger är minoriteternas minoritet. Hon har nedsatt hörsel på ett öra också. Detta känner jag till och har snabbt vant mig vid att gå på rätt sida.
Flygvärdinnan ger Inger mat först av alla eftersom hon har beställt vegetarisk kost. ”Fast jag äter fisk och fågel. Det är bara rött kött jag undviker. Men det blir alltid så krångligt att förklara det för folk, så jag brukar ta vegetariskt för säkerhets skull” säger hon lite förläget medan jag hjälper henne utröna vad det är i alla små plastförpackningar på brickan.
”A du” säger jag. Du ser dåligt, hör dåligt, tål inte dofter, och går dåligt. Och så är du vegetarian. Till hälften. Är det nåt mer? Inger flinar med en väl synlig glimt i ögat och säger ”Jag är vänsterhänt också.”
Självskriven gäst på Dumstruts-galan
• Publicerad i november 2021.
⇒ Århundradets sämsta idé: Att leta upp en julklapp på nätet. Se att den är slut på nätet. Se att den är slut i alla Malmöbutiker utom den på svulstiga gallerian Emporia, där det finns ”ett fåtal kvar”. Och när de inte svarar i telefon i Emporia-butiken, ÅKA DIT på vinst och förlust och tänka ”jaja, jag kan ju spankulera lite och äta en burgare eller nåt också i godan ro, det är ju snart kvällsmatstid”.
På Black Friday.
Att det var den dagen begrep jag ju inte förrän jag klivit av tåget, närmade mig entrén och funderade över varför det var så mycket folk. Givetvis var varan slut. Jag sniffade runt hela butiken men slut. Jag var ganska tom i huvudet men tänkte att jag måste gå runt bygget och se om det finns nåt annat kul, nu när jag ändå är här, så jag får nånting för tågbiljetten. Drabbades av de vanliga eviga spörsmålen i detta Mammons tempel snedstreck kommersiell fritidsgård: Hur många tonåringar kan släntra i bredd samtidigt, och vad är det mest effektiva lätet för att få komma förbi? Var är jag? Vad gör det med Malmös samlade stressnivå att det inte finns några räta vinklar så att man aldrig vet vilket håll man ska gå på och hur man hittar ut? Och varför varför varför finns det ingen rulltrappa från våning ett till våning två, utan man måste åka från våning ett till våning tre i en skitlång rulltrappa och sedan åka ner igen till våning två? Om man inte vill köa till den enda hissen som aldrig tycks stanna på våning ett, hur mycket barnvagnsförarna än trycker på knappen.
Det blev såklart ingen burgare eller nåt i lugn och ro. Foodcourten var fullproppad och för säkerhets skull stod det en DJ intill och pumpade. Foodcourten heter nåt flashigt nuförtiden, jag vågade inte ens gå in för jag var säker på att göra fel, ställa mig i fel kö eller nåt. Det kändes som jag tog en ännu längre rulltrappa åt andra hållet, stairway to hell, när jag bytte ner mig till mikropizzor från Ica. Tjo.
Jag hittade ingen annan julklapp. Men jag smittades av den allmänna köpfesten. Samt av en rejäl höstförkylning. Vad gäller köpfesten var jag ju faktiskt inställd på att shoppa redan från början. Så jag ville så gärna komma ut med en påse. Jag blev shanghaiad av ett biträde i underklädesaffären och när min storlek inte fanns, fann jag mig själv idiotiskt nog beställa en bh så att jag måste ÅKA DIT IGEN och hämta den. Man kan ju tycka att repliken ”tyvärr kan vi inte skicka till nån annan butik” skulle fått mig att dra mig ur, men icke. Och jag har redan glömt vilken våning butiken ligger på.
Självskriven gäst på Dumstrut-galan.
Lägg av med att pardansa på trottoaren!
• Publicerad november 2021. Tidigare publicerad i Vårt Malmö, augusti 2020. Beteendet fortsätter, med eller utan corona. Jag brukar styra in närmast husväggen, så får de mötande själva avgöra om de ska riskera livhanken genom att gå ut i cykelbanan – eller välja den andra, uppenbart väldigt svåra lösningen…
⇒ Jag går dagliga promenader i stan. Helst vid niotiden på morgonen – en bra start på dagen, inte så mycket folk ute, lagom temperatur. Jag skiftar mellan fyra standardrundor: Kirseberg, Brofästet, Bulltoftaparken och kanalen. Här finns det hyfsat breda trottoarer så att jag kan hålla avstånd när det kommer nån. Jag kan ju bära på corona utan att veta det, och jag vet inte vad andra bär på. Jag strävar dessutom efter att hålla munnen stängd för säkerhets skull, så det inte riskerar att hoppa ut eller in något virus den vägen.
Jag är en sådan som gärna visar tydligt redan på femtio meters avstånd vilken sida av gångbanan jag tänker hålla mig på. Så kan båda parter slappna av sen liksom. Det funkar oftast. Att möta hundägare är ett spel. På de där femtio meterna hinner jag kryssa från sida till sida tre gånger om den som håller i kopplet låter vovven styra och nosa i den gräskant där det är intressantast.
En del av mina vänner på annan ort tycker att joggare är värst att möta I Dessa Tider. Argumentet är att de har sitt fokus långt fram, tar närmaste vägen dit och därmed struntar i att hålla avstånd. Dessutom har de munnen öppen och flåsar fritt. Men Malmös joggare är rätt okej på den fronten. Jag anser nog att en annan kategori är mycket värre:
Paren.
Inte nödvändigtvis kärlekspar, utan generellt folk som promenerar två och två. Eller ännu värre tre och tre. I nio fall av tio är de helt inkapabla att gå bakom varandra under de ynka sekunder som det tar att passera mig. För den som går närmast mig när de går i bredd håller definitivt inget corona-avstånd.
Jag kräver inte att man ska börja leka tåg femtio meter i förväg, men lite följsamhet vore önskvärt. En del av mig vill säga att de inte behöver något dagissnöre för att gå på led under några sekunder. Men eftersom jag försöker att inte öppna munnen, kan jag varken säga det, eller be dem hålla avstånd. Jag stirrar lite lagom argt istället. Det biter inte så bra.
Jag har ganska många synskadade vänner, och en del dem upplever att deras vita käpp faktiskt får folk att hålla lite avstånd. Som en stingpinne, om någon minns dem. Och det finns liknande knep för seende att ta till. En dag såg jag en kvinna på stan. Hon hade en piassavakvast med sig. Jag noterade att hon vid ett övergångsställe tryckte för grönt ljus med skaftets ände. Jag tänkte först att det väl vore enklare att trycka med armbågen för att undvika smitta, men sen kom jag på att hon säkert hade kvasten för att måtta avstånd. Det är brutalt tydligt att peka med ett kvastskaft – bättre än att räkna falaflar som har föreslagits. För hur stor är en falafel? Är det stor eller extrastor som avses?
Ett visst antal spettkakor har också nämnts. Vilken storlek pratar vi om då? Bröllopsmodellen eller den klart mindre nåt-gott-till-helgen-kakan?
Det finns ett mycket enklare sätt att räkna ut avståndet, ett sätt som dessutom är inbyggt i gatumiljön: betongplattorna. Väldigt många trottoarer i Malmö är lagda med dessa kvadratiska plattor. Tre stycken motsvarar en meter – sedan gammalt ett bra sätt för att måtta hur nära en korsning bilen får parkeras. Sex plattor är alltså två meter. Lätt som en plätt och du slipper blanda in matvaror. Eller släpa med dig en kvast.